Vilken dekadensdag, känner mig nästan som Caligula. Den började med vanillalatte på Starbucks med Lisette och följdes sedan av bio, "The King's Speech", som var helt okej. Colin Firth var såklart alldeles fantastisk, och de slängde in en överspelande Timothy Spall som Churchill så hur kan man inte vilja se den?


Efter det skildes våra vägar med löften om Flight of the Conchords-maraton och Oscarspartyn, och jag begav mig istället hem till Justine och hennes fästman, där vi lagade mat, drack vin och åt en alldeles ypperlig coffee and walnut cake till efterrätt. Caligula would have blushed.

Jag har ont i örat och hänger mig istället åt dessa vackra, unga män. Blir ju inte finare.

Jag vet att det är hemskt sent, men jag har precis suttit vid köksbordet och druckit whisky med min housemate och hennes pojkvän och pratat om livet. Hemskt bra samtalsämne! Visst är vänner det finaste som finns på denna jord? Känner mig riktigt lyckligt skattad som har så många bra i mitt liv. Vi har gjort mycket tillsammans också...

Jag kommer ihåg alla torsdagarna som spenderades på fik med att äta mackor med spicy tonfiskröra och tonårsfnitter och fredagskvällar med chips och Vänner på video.

Sedan kom London, små små lägenheter och vin en masse, opassande pojkar och en hel del utekvällar, sittandes i varandras knän på proppfull tunnelbana, Green Park är alltid finast på sommaren och ilskna tårar som torkades bort och muntrades upp med musik på högsta volym.


I samma veva hände gitarrspel i Paddington, allsång på nattbussen in till stan då jag sjöng smile though your heart is breaking och ni log så att kinderna gjorde ont, 3 pundsbio i stan och åh är inte Finding Neverland den sorgligaste filmen någonsin och vi grät till och med efteråt i parken när vi diskuterade vad som komma skulle efteråt.


Spring bland kullersten, skjuts på rostig cykel med rop Mot Sherwoodskogen! Dricka te i fyra timmar, åka till Skottland en höst med nån man inte kände så bra alls egentligen, kan fixa den bästa cappuccinon du någonsin druckit, spelningar på trånga små ölhak, bästa underbaraste Bristol som ledde mig till Brighton och till personer jag aldrig kommer att släppa så länge jag lever.

Stora glasögon, vänliga ögon, blond kalufs och smittsamma leende - sällskapsspel i köket klockan fyra på morgonen och sen sprang vi ner till stranden för att att se soluppgången..! Jajamensan, vi delar ett vindsrum men å så mysigt det är. Och en av er kände rödtotten och hennes peeps som är oumbärliga för mig idag. Båtar som rockar tre gånger på bio och septemberkärlek, the only way is up.


Ja, vänner är nog det bästa som finns på denna jord.



Foto av Brian Brake

Igår kväll gick vi på bio och såg "Black Swan". Jag kan verkligen rekommendera den, sjukt obehaglig och sjukt bra. Gergö uttryckte det bra när han sa: Portman, Kunis och Cassel - jag vill ligga med dem alla tre.





Ikväll ligger jag och försöker kurera min öroninflammation. Fruktansvärt.. Läkaren imorgon tror jag nog. Snart dags för middag och film återigen med housemates. Söndagar är ju aldrig roliga, men mycket mindre så när man är sjuk..

Vilken trevlig vecka det har varit! I onsdags kom Sara och Olivia, de ska bo hos mig fram tills att de hittar ett eget ställe här i Brighton. Det är väldigt nice! Vi har hunnit med att äta chips och titta på gamla "Stolthet och Fördom" samt härlig fika med cappuccino, espresso och varm choklad med marshmallows. Mums.


Ikväll ska vi laga stirfry och sedan ha en liten förfest hemma hos mig med en massa trevligt folk innan vi drar ut i natten, och ser vart den tar oss.


A piece of good news är att nästa vecka så flyttar den finfine Linus till London! Kommer att bli ace att ha Svergies nästa stora litteraturkritiker bara 50 minuter bort med tåget. Niceone, som jag och Jossan skulle säga.


Nu är det dags att sätta på Håkans finfina skiva och göra sig iordning en sväng. Glad fredag!





Ps. Mamma berättade att jag har fått inbjudan för klassåterträff, tio år sen vi slutade nian. Panik över att jag är så gammal men låter ju skoj annars!

Å vad jag är glad ikväll.. Två veckors slit, gråt och kämpande med uppsatsskrivning är äntligen över! Båda två är klara och väntar på i mitt usb-minne att skrivas ut imorgon. Tjugo sidors blod, svett och tårar.

Vet ni vad, att dagdrömma är bland det bästa jag vet. Jag brukar oftast dagdrömma om:

De här människorna kommer att finnas i mina tankar i nio dagar till. Mitt liv är på paus medan jag författar uppsatser:

Jag har flyttat! Till ett trevligt litet hus närmare universitetet med 3 finfina människor och 1 finfin katt. Katten heter Clancy och är världens snällaste, har nog aldrig hört en katt spinna så mycket i mitt liv. Annars har jag idag haft enorm ångest över mina terminsuppsatser (kan man säga så? Nåja) och gråtit. Sen pratade jag med mamma och vänner och lugnade mig, författade en uppsatsplan och gick på en promenad med min granne Peter. Det finns kanske hopp för mig trots allt?